the Pirate Nerd

     I går natt hittade jag den här bilden samtidigt som jag lyssnade på Jay-Jay Johanson "Far Away". Jag vet inte vad som hände, men jag hamnade i den här stämmningen och blev så himla inspirerad. Jag var tvungen att skriva ner det -och ja, det här blev det :P

Lyssna helst/gärna på låten samtidigt som du läser det här :)

     Det är så tyst nu för tiden. Hon hör ingen spela på pianot längre. Det går inga tysta steg i trappan längre. Det är ingen som putsar fönstrena längre. Ingen som rusar genom korridoren, eller drar igen gardinerna.

     Det finns ingen som bryr sig om den flagnade färgen i listerna. Ingen som ser sprickorna i taket, eller fuktskadorna i väggarna. Nej, det knarrar inte ens längre i det här huset. Det är tomt. Tyst och tomt.

     Det var länge sen man hörde grammofonen byta sång, eller att den behövde vevas upp igen. Porslinet klirrar ej längre. Silvret har slutat att reflektera mot bordsduken, och lika så med kristallerna i takkronan. Stearin ljusen har sen länge redan droppat ner mattan. Spegeln i hallen kan inget annat än att svarta ner väggarna omkring sig, och sig själv kan hon inte längre se i den.

     Det drar inte ens genom rummen. Det är helt tyst. Och tomt. Det knarrar inte ens.  Sotet har lagt sig i den sen så länge förvittrade eldstaden.

     Ingen ville komma och hämta allt som än står kvar. Sofforna. Byråerna. Borden. Stolarna. Prydnadskuddarna. Mattorna. Porslinet. Klockorna. Silvret. Vaserna. De nu så bleka vaserna. Och inte ens henne. Hon står också kvar.

     Grusgången syns inte längre. Gräsmattan är helt igenvuxen. Fontänerna är igenvuxna av mossa och mögel. Den vita marmor skulpturen av Juno är sprucken. En spricka går från pannan, genom ögat, och ner för kinden. Armen har den också förlorat, men på marken ligger den inte. De mogna frukterna är det ingen som plockar ner. Dom faller i stället, och blir till jord igen. Ett annat träd har fått dö stående, och har varken löv eller bark kvar. Bärbuskarna har växt sig enorma och trasslat in sig i varandra. Och den vita grinden, den har ingen färg kvar. Och gångjärnen har redan allt för länge sen rostat av.

     Hon ser sorgset på den fallna grinden. Hon brukade sitta där, och se mot åkern över vägen, och vidare mot skogen bakom den, och undra hur lång tid det skulle ta att ta sig över åkern mot skogen.

     Ett dukat festbord står i det höga gräset. Glasen är nu mjölkvita, och silvret matt (, hade inte skatorna tagit ens en sked?). Det hade funnits doftande ängsblommor mitt på bordet. Nu fanns det bara som torra och sköra kvistar som krullat sig över kanten på vasen. Svarta smulor låg bestrött över bordet. En och annan stol hade välts. Två stod fortfarande stadigt kvar.

     Tystnaden var genomträngande. Det var vindstilla. Inte ens fåglarna vågade sig ta till orda. Det var så tyst, att om ens någon skulle kasta en sten på det sköra och redan så förfallna växthuset, skulle hela världens kaos och oljud tränga sig igenom denna tystnat som en grov kniv och slita sönder allt som hållit samman denna stumma stämning.

      Allt skulle falla mot det mjuka gräset och krossas sönder till ännu mindre vassa bitar. Det skulle väcka hela världen, och ingen skulle kunna gå miste om det olycksbådande kraset från en annan värld. Och ändå, skulle ingen veta var det kom ifrån. Men inget hände. Det var fortfarande lika tyst. Och tomt. Så tomt, bekräftade hon för sig själv.

     Hon drog tyst in ett omärkbart andetag, och blev själv skrämd av hur hon brutit tystnade. Hon stod stilla. Gav inte ifrån sig ett enda ljud (, hon kunde ju inte ens det. Eller?). Hon hade aldrig vart så nära vid liv som hon var nu. Hon hade kanske visserligen blivit medveten om att hon betraktat en spricka i väggen i förmiddags, men aldrig så mycket som nu. Och med ens blev hon medveten om att hon fortfarande stod kvar. Fötterna mot det spruckna trägolvet. Hon hade inte rört sig ur fläcken. Vart var alla? Hade de haft så bråttom att ta på sig rockarna? De sa inget, de hade bara försvunnit. Hade de glömt henne, som nu stod i denna tystnad –och ensamhet.

     Hon fick en rynka i pannan. Gode gud, vad händer? Varför nu? Varför inte igår? Varför inte förra veckan eller månaden? Varför blev hon så levande nu och inte för sju månader eller år sen? Hennes torra läppar öppnade sig lite. Tänkte hon säga något? Nej, hon stängde igen munnen, och gled omärkbart ur sitt levande tillstånd. För att stå där i tystnaden ,och i den outhärdliga tomheten.